Reportage: Ett dygn med sjöräddarna i Österåker

Klockan är 05.50 och det är fortfarande mörkt över Trälhavet när Johan Wikström låser upp dörren till räddningsstationen i Österåker. Kaffebryggaren är det första han slår på. Det andra är VHF-radion, som sprakar till och sedan tystnar.

– Så här är det mesta av tiden. Tyst. Man lär sig att tycka om det, säger han.

Johan Wikström är 47 år, elektriker till vardags och sedan nio år frivillig sjöräddare. Det här dygnet har han jouren tillsammans med två andra: Sara Nyberg, 33, som arbetar som förskollärare, och Göran Hellström, 68, pensionerad lots och den i besättningen som varit med längst.

Ingen av dem får betalt. Alla tre har personsökare i fickan och ska kunna vara ombord på räddningsbåten inom femton minuter från larm.

Morgon: kontroll av allt som kan gå sönder

Dygnet börjar med en genomgång av båten, en tolv meter lång räddningskryssare som ligger förtöjd vid stationens brygga. Bränsle, olja, länspumpar, värmekamera, sjukvårdsväska, bogserlina. Sara Nyberg bockar av en lista med 61 punkter.

– Det känns överdrivet tills den dag något saknas. Jag var med en gång när en ficklampa inte fungerade. En ficklampa. Det räckte för att allt skulle ta dubbelt så lång tid, säger hon.

Klockan 08.15 är listan klar. Göran Hellström har under tiden kokat gröt åt alla och läst sjöväderrapporten högt: nordvästlig vind, åtta till elva meter per sekund, avtagande mot kvällen.

Förmiddag: det första larmet

Personsökarna går klockan 10.37. En segelbåt har fått motorstopp i farleden norr om Östra Lagnö och driver mot ett grund. Ombord finns två vuxna.

Fyra minuter senare lämnar räddningsbåten bryggan. Johan Wikström står vid ratten, Sara Nyberg sköter radion och Göran Hellström gör i ordning bogserlinan på akterdäck. Ingen säger något som inte behöver sägas.

Överfarten tar elva minuter. Segelbåten ligger då ungefär hundra meter från en kobbe där sjön bryter vitt. Paret ombord har fått ut ankaret, men det har inte fäste.

Den farligaste stunden är inte stormen. Det är när folk blir lättade och slutar tänka.

Det säger Göran Hellström efteråt, när segelbåten ligger på släp och kursen är satt mot närmaste gästhamn. Han har sett det många gånger: någon som släpper taget om relingen för att vinka, någon som tar av flytvästen för att räddningen redan har kommit.

Klockan 12.20 är båten förtöjd. Kvinnan ombord, som inte vill ha sitt namn i tidningen, kramar om Sara Nyberg på bryggan och frågar vad det kostar.

– Ingenting, svarar Sara Nyberg. Men ni får gärna bjuda på en kopp kaffe.

Eftermiddag: väntan

Resten av dagen är stilla. Besättningen äter lunch på stationen, spolar av båten och fyller på bränsle. Johan Wikström byter en säkring i landströmsskåpet, ”eftersom jag ändå är elektriker”. Sara Nyberg rättar barnens teckningar från förskolan vid köksbordet.

Stationen har omkring trettio frivilliga som turas om att ha jour, vecka för vecka, året runt. De flesta larm kommer mellan midsommar och mitten av augusti, men de allvarligaste kommer ofta på hösten, då vattnet är kallt och få andra båtar är ute.

– På sommaren finns det alltid någon i närheten som kan hjälpa till. I oktober kan vi vara de enda på flera sjömil, säger Johan Wikström.

Han berättar om kvällen då han själv bestämde sig för att gå med. Han hade fått motorhaveri med sin egen båt, med två barn ombord, och suttit i fyrtio minuter i tilltagande mörker innan räddningsbåten kom.

– Jag minns ljuset från strålkastaren. Jag tänkte att de där människorna har lämnat sin middag för min skull. Veckan efter ringde jag och frågade om de behövde folk.

Natt: en kajak som inte kom hem

Klockan 21.52 går larmet igen. En man har ringt och berättat att hans bror gav sig ut i kajak vid fyratiden och inte har hörts av.

Nu är det kolmörkt. Vinden har avtagit, men det är sex grader i luften och elva i vattnet. Besättningen söker längs stränderna med strålkastare och värmekamera, i ett mönster som Göran Hellström ritar upp på sjökortet med blyerts.

Efter femtio minuter syns ett svagt ljus på en holme. Det är kajakpaddlaren, som dragit upp kajaken på land när han blev för trött för att paddla hem i motvinden. Mobilen hade laddat ur. Han sitter insvept i en regnjacka och blinkar med en pannlampa.

– Han hade gjort allt rätt. Gått i land, stannat kvar, gjort sig synlig. Det enda som saknades var ett reservbatteri, säger Sara Nyberg.

Klockan 23.40 är alla tillbaka på stationen. Brodern väntar på bryggan med en termos.

Johan Wikström skriver rapport, hänger upp flytoveraller på tork och släcker i köket. Jouren pågår till klockan sex nästa morgon. Han lägger personsökaren på nattduksbordet i vilrummet, med displayen uppåt.

– Man sover, men aldrig riktigt, säger han. Det ingår.

Detta är en påhittad testartikel. Personer, citat och uppgifter är uppdiktade.