Ledare: Kommunerna måste samarbeta om kollektivtrafiken

Den som bor i Rimbo och arbetar i Vallentuna har ungefär två mil till jobbet. Med bil tar det tjugo minuter. Med buss kan det ta över en timme, med ett byte där anslutningen ibland går tre minuter innan man kommer fram. Det är ingen naturlag. Det är resultatet av att varje kommun planerar för sig.

Roslagen hänger ihop. Människor bor i en kommun, arbetar i en annan, har barn som spelar fotboll i en tredje och handlar i en fjärde. Arbetsmarknaden bryr sig inte om kommungränser, och det gör inte heller den som ska till tandläkaren. Ändå tar kollektivtrafiken ofta slut, eller byter karaktär, just där en kommun slutar och nästa börjar.

Gränsen syns i tidtabellen

Det märks i det lilla. Hållplatser som saknar väderskydd på ena sidan gränsen men har det på den andra. Cykelvägar som slutar tvärt vid en skylt. Pendlarparkeringar som byggs där marken råkar vara ledig i stället för där bussarna faktiskt stannar. Var och en av dessa saker har en rimlig förklaring i den egna kommunens budget. Tillsammans blir de ett system som ingen skulle ha ritat om man fått börja från början.

Kommunerna bestämmer inte över själva busslinjerna, det ansvaret ligger på regional nivå. Men kommunerna bestämmer över nästan allt runt omkring: var bostäder byggs, var hållplatserna hamnar, hur gång- och cykelvägar ansluter, var det går att ställa bilen. Det är också kommunerna som kan tala med en röst när trafiken ska planeras. En ensam kommun som ber om fler turer är en röst bland många. Sju kommuner som kommer med ett gemensamt, genomarbetat förslag är svåra att säga nej till.

Tre saker att börja med

Samarbete behöver inte betyda nya organisationer och dyra utredningar. Det går att börja med det konkreta.

• En gemensam karta. Rita in var människor faktiskt reser mellan kommunerna, inte bara in mot Stockholm. Tvärförbindelserna är den svagaste länken.
• Gemensamma bytespunkter. Bestäm tillsammans vilka fem eller sex platser som ska vara knutpunkter och rusta dem ordentligt, med väderskydd, belysning, cykelställ och parkering.
• En gemensam önskelista. Kom överens om vilka förbättringar som är viktigast för hela området och driv dem tillsammans.

Invändningen är förutsägbar: varje kommun har sina egna skattebetalare att svara inför och kan inte lägga pengar på en hållplats i grannkommunen. Men den som pendlar över gränsen är också skattebetalare, och nyttan av en fungerande bytespunkt stannar inte vid kommunskylten. En kommun vars invånare lätt når jobb i hela regionen blir en kommun där fler vill bo.

Det finns också en kostnad för att låta bli. Varje pendlare som ger upp bussen och köper en andra bil är en förlorad resenär, en bil till i kön och en familj med mindre pengar över. På landsbygden, där turerna redan är få, kan ett enda dåligt byte avgöra om kollektivtrafiken alls är ett alternativ.

Roslagens kommuner samarbetar redan om räddningstjänst, gymnasieplatser och turism. Kollektivtrafiken borde stå överst på den listan. Resenären som står och fryser vid en hållplats på gränsen bryr sig inte om vems bord frågan ligger på. Hon vill bara att bussen ska komma.

Detta är en påhittad testartikel. Personer, citat och uppgifter är uppdiktade.